söndagen den 27:e maj 2012

Hela livet var ett disco

Det har varit en rannsakande dag för mig. När jag låg där på filt i solen i mitt älskade Törnrosdalen och läste Avig Maria var det mycket som släppte för mig. Ibland måste jag ta tillfälle att gå in i mig själv för att kunna sätta ord på känslor. Det är inte alltid självklart att hitta ord för mig. Det är bara ord, men det finns så många att välja på och rätt ord skapar förståelse. Igenkänning. Av alla relationer är det den med språket jag hanterar bäst.

Jag har nog varit lite ängslig idag. Så där som bara jag kan vara. Kanske lite överängslig. Troligen mest överkänslig. Fast ibland tänker jag att det är andra som är underkänsliga. Jag är nog bara en kombination av rolig och ängslig. Fin och ful. Upp och ner. Och jag har lärt mig att acceptera alla egenskaper trots att mina brister och skavanker kan te sig mindre charmiga än andra människors. 

Men jag har lovat att jobba med mig själv och saker på listan. Bli en bättre människa. Säga mer ja än nej. Vara mer fri, mer självständig. Mindre kontrollfreak och mindre orädd för att göra fel, för att inte vara till lags. Vara mer klok, tänka igenom saker samtidigt som jag vill vara mer impulsiv. Jobba med självförtroende och den där självkänslan. Det är en evig balansgång det där mellan roligt och tråkigt. På och av. Fin och ful. Upp och ner. Egentligen vet jag inte om jag vill välja mellan rolig och tråkig. Jag vill nog vara allt på en och samma gång. Eller åtminstone rolig ibland och tråkig ibland.

Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill. Eller nja, nu ljög jag. Jag vet kanske inte vad jag vill göra i livet men jag vet vem jag är. Även om det står många punkter på listan att utveckla vet jag vem jag är. Det har jag jobbat med och den resan har fan inte varit helt lätt. Jag är säker på att ni andra trasiga själar vet precis vad jag menar. Man har så mycket i bagaget och det tar tid att hitta sig själv. Fast man får jobba hela tiden. För livet kan alltid slå undan benen på en. Oväntat. Oförberett. Då gäller det att stå stadigt på marken och veta var man har sig själv. Jag är säker på att dagarna när jag bara vill dra täcket över huvudet och skära djupa sår i huden kommer att komma igen men jag vet att jag står med fötterna på marken. Stadigt. Safe. Även om livet spelar spratt måste inte allt bli nattsvart igen. Att känna på det viset är bevis på att jag har kommit långt. Medvetenhet är det stora steget.

Att säga att man vet vem man är och känna stolthet över att vara den man är kan verka märkligt. Fast det betyder inte att man är märkvärdig. Jag är rädd om mig själv. Jag värdesätter mig själv. Jag formar min egen tillvaro. Jag ser glaset som halvfullt snarare än halvtomt. Jag vågar stanna kugghjulet och reflektera över vad jag vill och hur jag ska nå mina mål. Det gjorde jag inte tidigare. Då sprang jag från plats till plats. Bort, bort för att slippa vara en del av mig själv. Nu handlar det mer om att ge kärlek till sig själv och rikta den inåt. Ett svårt jobb tidvis, men jag gör det. Jag känner kärlek till mig själv.

Kanske är den egna kärleken ibland svår för att andra människor har så förbannat mycket åsikter. Särskilt Fröken duktig herself. Och hennes systrar förstås. Fast jag har lärt mig att det är jag som skapar andras åsikter om mig, och det är helt meningslöst och onödigt att försöka leva upp till de åsikterna. Det blir bara en brottningsmatch mellan den man är, den man vill vara och den andra människor förväntar sig att man är. En liten hög med människor som inte riktigt drar jämt. Så jag kommer fram till att jag är tillräcklig. Det är kanske det bästa ordet som finns: t i l l r ä c k l i g. Good enough. Jag räcker. Kanske inte till alla men jag gör tillräckligt och jag räcker. Och de dagar när livet slår undan benen på mig accepterar jag att vara otillräcklig för att jag är tillräcklig precis som jag är. 

Jag ska ta några dagar off. Det har varit lite mycket ett tag och känslan av otillräcklighet hänger över mig. Trots att jag vet att jag är räcker. Jag behöver återhämtning. Jag behöver ladda batterierna. Så jag åker till Stockholm och är lite vanlig. Bara vara Cilla. Jag ska träna på ett gym jag inte känner till. Promenera på gator jag aldrig promenerar på. Sova i en säng som inte är min. Dricka starkt kaffe på café och titta på människor. Träffa vänner. Bara vara lite vanlig fast inte som vanligt. Fast jag ska förstås inte ta några dagar off från er mina söta sötnosar. Aldrig, aldrig. Jag har provat det där med skrivpaus tidigare och det slutar alltid med att jag har tusen och åter tusen ord att ge er. Ni får helt enkelt stå ut med ett annorlunda inlägg för dagen och sedan åker vi till Stockholm och lever det vanliga livet i ett par dagar. Eller det ovanliga livet om man föredrar att se det så. Till helgen flyttar jag till ny lägenhet och veckan kommer att bli kaos. Jag behöver de här dagarna. 

God natt. 

C

14 kommentarer:

Tove sa...

Jag tror att jag känner igen mig i det du skriver, fast det går att tolka på flera olika sätt. Förvirring och funderingar är kanske en sammanfattning jag definitivt känner igen mig i. Och känslan av att inte räcka till vad man än gör. Kampen mot Fröken Duktig. Hon är en sån där man har i sitt liv som kommer tillbaka när man behöver henne som minst. När annat är jobbigt och man sänker sin gard så kommer hon tillråga på allt tillbaka och tjatar.

Mitt intryck av dig är hur som helst att du räcker till jättebra. Du är en fin tjej, vän, dotter, syster och lärare. Du har en fin blogg som sprider energi, glädje, eftertänksamhet, vettiga ideal och massor av pepp. Det enda egentliga kravet man ska ställa på sig själv tycker jag är att alltid sträva efter att vara lycklig, resten kan faktiskt kvitta. Och lyckliga människor är bättre människor så då kommer en del av det andra på köpet.

Ta hand om dig själv och ha riktigt sköna dagar i Stockholm! Stor kram!

Sara sa...

Ahh (ska va prick pa a:et!) jag blir sa glad nar du skriver djup och meningsfullt, for du skriver sa himla fint och sadar sa att man kanner igen sig.. Hoppas Stockholm blir kalasbra och att det fortfarande finns rosor pa kinderna!! Kramar

Trillingnöten sa...

Vilket inlägg! Jag känner också igen mycket i det du skriver. Och det är bra att ta en paus för att tänka igenom saker. Ha det fantastiskt skönt!

Lina Hassinen sa...

Njut av Stockholmsresan, njut av dina resultat so far och andas in ny energi! Många push-kramar!

Linda sa...

Hej Cilla!
har en fråga angående fitnessfighten. När man är med här, kör man bara genom dig eller genom riktiga fitnessfighten?
Jag skulle gärna vilja komma igång igen men har ingen motivation på grund av att jag har kommit ifrån det på grund av en sjukdom jag har fått. Jag fick diagnosen, ehlers-danlos syndrom (bindvävssjukdom med överrörlighet) 2010. Tidigare har jag tränat väldigt mycket, jag sprang ca 4-5 mil i veckan, cyklade några mil i veckan och var spinninginstruktör och instruktör på ett gym så det blev mycket styrketräning och mycket pass under gruppträning.
Jag har svårt att begränsa mig att träna lungt men måste göra det nu. Jag har mycket smärta av denna sjukdom i alla leder. Jag har nu börjat med morfin sedan drygt 1 vecka tillbaka och ska troligtvis ha det resten av livet för att klara min vardag, smärtan är borta! Jag får inte styrketräna och kan inte börja springa igen. Jag kan promenera men absolut inte 1 timma. Jag skulle gärna försöka vara med här hos dig men inte om det går genom riktiga fitnessfighten då jag såg att det kostar rätt mycket pengar (jag studerar) och jag inte vet om det fungerar på min kropp i längden, jag vill först testa min kropp eftersom det nu är några år sedan jag tränade och har mycket morfin i kroppen.
Skulle du kunna hjälpa mig på något vis eller hur gör du?
Jag förstår om du inte vill göra det gratis och det begär jag inte av dig. Jag läser din blogg dagligen och blir så otroligt peppad av dig och vill verkligen komma igång igen med både kost och kunna röra på mig i lungt tempo.
Du får gärna skriva till mig på min mail men går inte in så ofta så lägg gärna en kommentar här om du skrivit där i så fall. Läser din blogg oftare än min egen mail;)
Jag är förresten från dina trakter, Silverdalen och Hultsfred;) Min man är från Frödinge men nu bor vi i Aneby. Är i Vimmerby lite då och då och tittar i favoritaffärerna som vi inte är i så ofta. Roligare där än Jönköping:)

Detta blev låååångt;) ha det gott!
Mvh Linda. Min mail: l.isaksson@hotmail.com (den första bokstaven är ett litet L, många skriver fel).

Linda sa...

Hej Cilla!
har en fråga angående fitnessfighten. När man är med här, kör man bara genom dig eller genom riktiga fitnessfighten?
Jag skulle gärna vilja komma igång igen men har ingen motivation på grund av att jag har kommit ifrån det på grund av en sjukdom jag har fått. Jag fick diagnosen, ehlers-danlos syndrom (bindvävssjukdom med överrörlighet) 2010. Tidigare har jag tränat väldigt mycket, jag sprang ca 4-5 mil i veckan, cyklade några mil i veckan och var spinninginstruktör och instruktör på ett gym så det blev mycket styrketräning och mycket pass under gruppträning.
Jag har svårt att begränsa mig att träna lungt men måste göra det nu. Jag har mycket smärta av denna sjukdom i alla leder. Jag har nu börjat med morfin sedan drygt 1 vecka tillbaka och ska troligtvis ha det resten av livet för att klara min vardag, smärtan är borta! Jag får inte styrketräna och kan inte börja springa igen. Jag kan promenera men absolut inte 1 timma. Jag skulle gärna försöka vara med här hos dig men inte om det går genom riktiga fitnessfighten då jag såg att det kostar rätt mycket pengar (jag studerar) och jag inte vet om det fungerar på min kropp i längden, jag vill först testa min kropp eftersom det nu är några år sedan jag tränade och har mycket morfin i kroppen.
Skulle du kunna hjälpa mig på något vis eller hur gör du?
Jag förstår om du inte vill göra det gratis och det begär jag inte av dig. Jag läser din blogg dagligen och blir så otroligt peppad av dig och vill verkligen komma igång igen med både kost och kunna röra på mig i lungt tempo.
Du får gärna skriva till mig på min mail men går inte in så ofta så lägg gärna en kommentar här om du skrivit där i så fall. Läser din blogg oftare än min egen mail;)
Jag är förresten från dina trakter, Silverdalen och Hultsfred;) Min man är från Frödinge men nu bor vi i Aneby. Är i Vimmerby lite då och då och tittar i favoritaffärerna som vi inte är i så ofta. Roligare där än Jönköping:)

Detta blev låååångt;) ha det gott!
Mvh Linda. Min mail: l.isaksson@hotmail.com (den första bokstaven är ett litet L, många skriver fel).

Maria sa...

Du är läskigt lik mig. Tack för att du skrev det här inlägget, det fick mig att inse och lyckas sätta ord på en del saker om mig själv också. Stannade upp och tänkte efter (vilket resulterade i ett blogginlägg). Nu plockar jag också fram Avig Maria och pluggar i öronen. Om du inte har den på ljudbok så rekommenderar jag den verkligen - älskar Mias röst. Kram och njut av huvudstaden - det är du värd!!!<3

Cilla sa...

Kampen mot Fröken Duktig lär man nog ha hela livet, men vi lär oss nog att jobba med och mot det med tiden. Jag har kommit oerhört långt om jag ser tillbaka på hur det brukade vara. Och det faktum att jag känner att jag duger som jag är, är också ett stort steg. För mig har det nog varit svårt att jobba med att inte alltid vara till lags, att inte alltid vara precis som andra människor förväntar sig. Att säga nej och tänka på mig själv.

Jag är oerhört glad att jag har träffat dig via bloggandet Tove för du är en sådan fin människa. Du får alltid mig att känna mig bättre till mods. Du förstår alltid. Jag är också glad om jag lyckas förmedla energi, glädje och pepp genom bloggen. Det är alltid min förhoppning! Och visst är det så, om jag är lycklig kommer allt annat på köpet. Jag skulle vilja säga att jag är det. Det finns saker som jag saknar i min tillvaro men jag klarar mig fint och jag känner glädje till livet. Det räcker för mig!

Kram på dej fina du <3

Cilla sa...

Det gör mig glad Sara om jag kan skriva på ett sätt som gör att du känner igen dig. Verkligen. Någonstans tror jag att igenkänning och skratt är viktiga faktorer i livet. Jag är glad att jag har dig som följer bloggen : ) I skrivande stund sitter jag på Linköping central och väntar på bussen till Sthlm. Två dryga timmar ska jag vänta innan jag kan röra mig vidare. Tur för bärbar dator och kaffe. Kram på dej!

ps. kinderna är fortfarande rosiga. So far so good.

Cilla sa...

Tack Trillis! Det är ju verkligen så att man ibland behöver stanna och upp reflektera. Ibland har jag tendens att gå i clinch med människor utan att riktigt veta var jag står. Då måste jag tänka igenom vem jag är och varför vissa saker är viktigt för mig. Jag räknar med att dagarna i Sthlm blir bra:) Ha en finfin måndag du!

Cilla sa...

Här ska njutas för fulla muggar =) Det känns lite äventyrligt att dra iväg ensam med tung packning och inte riktigt veta vad man ska göra de närmaste dagarna. Skön känsla. Jag är oerhört glad och tacksam över mina resultat och det ger mig pepp och energi att fortsätta kämpa. Tack för pushet Lina. Fin är du :) kramar!

Cilla sa...

Hej Linda! Vilken härlig kommentar. Jag ska absolut skicka dig ett mail för jag kan troligen svara dig tre gånger så långt som din kommentar ;) Jag blir oerhört rörd och glad över de fina sakerna som du skriver till mig. Tack snälla :) Om jag kan pepp och ge energi blir jag både glad och tacksam. Det är alltid min förhoppning, jag vill att människor ska må bra.

Vad gäller Fitnessfighten är det något helt annat än peppveckorna. Fitnessfighten är något som jag deltar i och det stämmer att det kostar pengar. Är man med genom bloggen här i peppgänget så är det helt för gemenskap och för att vi ska kunna peppa och motivera varandra. Gratis förstås. Du är jättevälkommen att delta i peppveckorna. Nu kommer vi inte köra i så många veckor till, men jag misstänker att vi kör i slutet av sommaren början på hösten igen och under tiden kan jag peppa dig allt jag kan!

Jag gör så att jag skickar dig ett mail, okej? Kanske inte i kväll eftersom jag planerar att hänga med vänner men imorgon. Blir det bra? Jag förstår att din sjukdom har satt spår och jag vet hur jobbigt det är när man måste förändra hela sin tillvaro. Men det går! Jag lovar :)

Ha en fin dag Linda :) Jag hör av mig!

Cilla sa...

Vi är nog läskigt lika varandra mest hela tiden. Det är som att ha en syster 100 mil bort. Det glädjer mig om inlägget fick dig att sätta ord på tankar. Ibland måste man få lite push för att tänka rätt saker. Så var det för mig igår, och Mia Skäringer gjorde sannerligen jobbet åt mig. Av någon anledning lyssnar jag aldrig på ljudbok, men jag ska nog ge Avig Maria en chans eftersom jag fullkomligt älskar hennes röst. Kanske kan jag unna mig en liten ljudbok :) Det blir förhoppningsvis hur bra som helst i Sthlm. Det ska bli väldigt skönt att komma bort. Ha en finfin måndag härliga du <3 Kramar!

Maria sa...

Verkligen!! Längtar om möjligt ännu mer efter att INTE bo 100 mil bort... Snart. Jag lyssnade heller aldrig förr, tänkte att man tappar fokus direkt när man inte läser själv, men så provade jag på mina promenader och visst, man får tänka på att man har en röst i örat till en början men sen flyter det bara på! När jag lyssnade på den boken i början av Viktutmaningen kunde jag knappt vänta tills jag fick gå på nästa promenad... ;-) Och den går att ladda ner helt gratis förstås, men det har jag inte sagt högt. :-)

Längtar också efter Stockholm, så lite avis är jag. En av världens vackraste sommarstäder må jag säga. Kram!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...